Jag har själv reflekterat lite över hur mitt möte med de
offentliga måltiderna har sett ut genom livet. När jag var liten var arbetade
min mamma som dagmamma, vilket innebar att jag aldrig gick på dagis som det
hette då. Utan jag fick äta min mammas hemlagade mat sju dagar i veckan och
hade det som referens när det var dags att börja skolan. Något som för mig
innebar en chock, för det första fick man inte själv bestämma hur mycket man
skulle äta. Det stod en mattant där som slevade upp samma mängd till alla, och
avslutade med orden ”Nu äter du upp allt innan du får gå på rast”. Sen hade man
en fröken som höll koll på att sagda uppgift genomfördes. Så såg alla måltider
ut från 1:a till 6:e klass, att gå till matsalen var lite som ett lotteri. Hade
man tur var det något som man tyckte om och då blev inte lunchen ett tvång, men
ofta drabbades man av motsatsen.
När jag sedan blev äldre och började på det lokala
högstadiet så fanns inte lärarna kvar som vakade över måltiden. Men däremot
stod en vitklädd mattant med barsk uppsyn (jag undrar om hon anställdes just
för den uppgiften) vid utgången och kontrollerade tallrikarna innan man lämnade
in dem i disken. Men nu hade man åtminstone möjlighet att förhandla sig till
vilken mängd mat som lades på tallriken innan man satt sig till bords.
Men det som är allra tydligast i mitt minne av skolmaten var
att jag nog inte hade en enda favoriträtt. Visst jublade man när det serverades
pannkaka eller potatisbullar men det var nog mest för att då visste man vad som
skulle dyka upp på tallriken. Men all övrig mat som serverades satte inget
permanent avtryck på mina sinnen. Inga dofter, smaker, synintryck eller annat
som jag kan förknippa med skolmåltiden.
Mina två tydligaste minnen utanför skolmåltiden har samma
innehåll, båda gångerna ligger jag på sjukhus och båda gångerna har jag haft
problem med näringsintaget. Den första gången pga av magsjuka vid unga år och
den andra pga hjärnskakning i högstadieåldern. Scenariot såg likadant ut båda
gångerna, efter några dagar med dropp skulle jag äntligen få min första måltid
med mat och såg verkligen fram emot det. Hade fantiserat lite om vad det kunde
vara för något och blev riktigt besviken när det visade sig vara en tallrik
kalvsylta med ljummen potatis och rödbetor. Inget fel på kalvsylta i sig men
kanske inte det ett barn längtar mest efter när man suktat efter riktig mat i
flera dagar. Där var det ingen fokus på målgruppen utan handlade bara om en
måltid anpassad efter sjukdomssymtomen.
Det är just dessa negativa minnen av de offentliga
måltiderna som jag vill vara med att arbeta bort. Visst kommer vi aldrig att
kunna skapa den ultimata upplevelsen åt alla som någon gång äter en offentlig
måltid. Men bara att se det som en måltid, något som innefattar så mycket mer
än bara det som är på tallriken är ett stort steg på vägen. Att fokusera på
smak, doft, utseende och upplevelse före man fokuserar på näringsinnehåll och
kostekonomi. Att jag nu är en del av OM ger mig en större möjlighet att vara en
av de krafter som verkar för den nya offentliga måltiden. En offentlig måltid
utan tvång, en offentlig måltid där gästen är i fokus, en offentlig måltid
fylld av positiva upplevelser, en offentlig måltid där barn slipper äta
kalvsylta om de själva inte valt det.
Tack för mig / Håkan
